Det var länge sedan sist min vän!

Jag har nu mindre än 2 dygn kvar i Madison. Knappt någon tid alls.'

Snart är ett till öventyr över. Avslutat och ihoppackat i minnesbanken. Det känns som det är över innan det ens börjat. Som med allt annat. Man lever i 120 och det är inte förän det är över man inser att man knappt hunnit att andas eller reflektera.

En av mina favoritbloggar brukar skriva att han har existentiell svindell. Jag är där nu. Står längst upp på äventyrets kant och tittar ner. Jag blir yr, vimmelkantig och förstår inte riktigt hur jag tagit mig dit. Vågar inte röra mig av rädsla för att ramla ner men vågar inte heller stå kvar av samma anledning.

Jag kan analysera och tänka tillbaka på tiden här i Madison och grubbla i all evighet innan jag kan placera erfarenheten i ett fack. Har jag haft kul, tråkigt, träffat underbara människor, lärt mig något eller växt som person? Jag kan reflektera i evigheter men kan nog aldrig sätta fingret på vad jag varit med om.

Så jag kommer helt enkelt bestämma mig för att jag har haft det jävligt underbart och nu är det dags att gå vidare mot nya äventyr. En framtid som kan innebära lite vad som helst.

Första anhalt är en spännande och sista termin i Umeå som jag faktiskt ser framemot. Förhoppningsvis så kommer inga gamla spöken smyga sig på